Förlossningsberättelse!!

Ut kom han ju till slut! Vår älskade Arvid

Den 8:e december kl.20.34 plockades "lillen" ut via ett akut kejsarsnitt. Han var då 4360g och var54cm! En stor liten kille som skrek redan innan han plockades upp ur magen! :-)

Allt började på söndag natt kl.04.20 då jag vaknade av att det stötte ut vatten ur mig. Hela vägen till toa sipprade det och på toaletten fick jag se att det inte var ngt tvivel på att det var fostervatten. Tyvärr så syntes det att det var grumligt gul/grönt och jag visste ju att han inte var fixerad så det var bara att ringa förlossningen efter att ha hittat massa handdukar och väckt Marcus.

De tyckte ju vi skulle åka direkt och att jag skulle halvligga i bilsätet. Det var en spännande resa in på 1,5h och vi tänkte nog att vi skulle få ut honom samma dag.

Vi kom fram och när jag klev ur bilen efter så lång tid ligg/sittandes så forsade vattnet ur mig och jag kunde bara stå och skratta åt allt. Marcus tyckte jag såg rolig ut när jag klev in på förlossningen med vattnet pölandes efter mig!

Vi skrevs in 06.50 och de valde att inte göra en inre undersökning för infektionsrisken. Men jag fick ju stanna kvar då vattnet var missfärgat. Ctg:n visade att han mådde bra därinne och jag hade inga värkar.

Hela söndagen ägnades sedan åt att försöka få igång värkarna med trapp"springning" och gåendes i sjukhuskulvertarna och visst kom de var 5:e min och då skvätte det till ännu mer så var 15:e min ungefär behövde jag byta binda för att kunna fortsätta. Då fler ctg:s visade att det inte hände mer så frågade de om jag ville åka hem eller stanna kvar och få en sovdos. Jag tog sovdosen och dagen efter var värkarna som puts väck!

På måndagen fick vi åter frågan om vi ville åka hem och vi kände oss väldigt i vägen då vi fick flytta runt bland rummen då de hade så många förlossningsfall den dagen. Vi fick under dagen ett BB-rum och vi gick under dagen på stan och handlade lite julklappar. Vattnet kom väldigt lite denna dag så det gick ju an att gå. Ctg:n på eftermiddagen visade fortf. bara svaga värkar som kom oregelbundet och han mådde fortf.prima. På kvällen fick vi ett rum på förlossningen igen då de akuta förlossningsfallen "avklarats". Denna kväll behövdes ingen sovdos och vi sov gott.

På tisdagen, (BF-dagen) bestämde vi oss för att sätta en ballongkateter som skulle öppna mig till 4-5cm. Vid kl.10 satte de in den och jag fortsatte att traska runt, dock inne på avdelningen och jag fick lite värkar som kändes. Vid kl.16 efter att ha dragit lite i den under dagen så kunde de till slut dra ut den och jag var nu öppen 4-5cm som sagts. Senare undersökning under kvällen visade dock hårt och 4cm och de ville inte puscha på med dropp i det läget utan jag fick en sovdos denna kväll. Väldigt besviket dock då jag nu kände att det började hända grejer. Men men..

Nu var det onsdag och nu fanns det ingen återvändo. 3dgr hade gått sen vattnet gick och bebis måste ut innan midnatt. Läkaren Anders med de största dasslock till händer kom och hälsade på mig på frukosten och sa att idag blir det bebis. Vi börjar med dropp och funkar det inte så blir det ett snitt.

Sagt och gjort så valde de att först sätta en värkmätare i livmodern som skulle hålla exakt koll på värkarna sen. Jag var då bara öppen 2,5-3cm. Kl.10 kopplade de på droppet och genast började det kännas! Kl. 12 kom värkstormen och BM visade mig lustgasen som jag sög tag i. Väldigt obehaglig upplevelse att vara så "borta" och dessutom då att inte få kunna slappna av nångång då värkarna kom varje/varannan minut. Hade på morgonen tagit halva dosen fragmin så vi visste att en EDA fanns tillgänglig vid kl.15 och den ville jag GÄRNA ha. När narkosläkaren kom var jag så väck av smärta och jag bara hängde med. Kändes som de kunde gjort vad som helst med mig just då. Vilken befrielse när den äntligen började funka och det enda som kändes var trycket neråt.

Till EDA:an hade de satt av droppet och lät det gå av sig självt men efter ett tag så kom de in och satte igång det igen. Nu började jag se på CTG:n att han blev stressad därinne då hjärtljuden låg närmare 180 istället. Efter en längre stund så började även dipparna komma neråt med. Nu kände jag på mig att det nog inte skulle gå att pressa mer. BM undersökte mig och sa att jag nu var öppen 9cm men att huvudet stod högt och hade en svulst på.

Vid kl.19 kom läkaren Anders in och sa STOP. Han ville inte riskera ngt och nu var ju bebis påverkad så vi sa inte emot även om det kändes lite snopet att vara så nära.

Jag fick bricanyl för att stanna av värkarna och de började förbereda mig med kateter. Marcus fick order om att gå och ta en kvällsfika för att inte riskera att tuppa av i op.salen.

Jag var glad att det äntligen skulle bli lön för mödan men var samtidigt väldigt nervös av spänningen. Vet att jag låg och darrade som ett asplöv på britsen och Marcus strök mig på armen och i ansiktet. Sa att jag var väldigt blek.

Alla i rummet var såå vänliga och narkosläkaren var extra snäll tyckte vi. Läkaren Anders skojade med Marcus när han höll på att dra ut Arvid ur magen och visade typ att Grr..här får man ta i då det är en stor en! Jag hörde att det surplades och sen väldigt snabbt massa skrik! Det var en pigg en! Marcus följde med och fick se en arg stor kille som fick 9-10-10 i apgarpoäng. Och sen kom han in till mig och satte sig jämte med honom en stund så vi fick lukta och känna på varandra. Så underbart! Vi såg att han hade världens conehead=strut på huvudet så nog hade han suttit fast. Jag var visst inte så bred i bäckenet som röntgen visat eller så passade formen helt enkelt inte.

Hur som helst så behöver jag inte fundera mer på det nu då ett ev. nästa barn automatiskt blir snitt med så det känns såå skönt! Nu är jag ju snittad 2ggr så det är standard för att inte fresta på ärret.

Summan av kardemumman är nu att vi äntligen är hemma sen i lördags och njuter av tillvaron. Marcus är så duktig här hemma och gör massa jobb då jag fortf. känner av såret såklart. Plutten äter och äter och brösten är enorma! Tur att amningen funkar iaf. :-)